"Den ökände Victor Pressfeldt"

Detta är ett svar till Susanna Birgersson som på GP:s ledarsida presenterar en, minst sagt, vantolkande beskrivning av min granskning av Inas Hamdans och Sydsvenskans journalistik i Palestinarapporteringen. Svaret är också publicerat i Göteborgsposten.

Syftet med min granskning av rapporteringen om Palestinafrågan är att belysa en systematisk problematik kring vem som tillåts genomföra granskningar och var gränsen mellan opinionsjournalistik och nyhetsrapportering dras. Är det rimligt att en journalist som kallar sig sionist och uttrycker starka pro-israeliska åsikter och som öppet stöder narrativ som förnekar Israels apartheidstruktur får rollen som huvudgranskare av Palestinarörelsen? Frågan är angelägen, särskilt med tanke på att journalister med andra åsikter, bland annat personer som delar synsätt med FN, Amnesty och Human Rights Watch, nekats möjlighet att rapportera om frågan, med hänvisning till partiskhet. Detta skapar en tydlig dubbelstandard som hotar journalistikens trovärdighet.

FN och ledande människorättsorganisationer kritiserar Israels behandling av palestinier i Israel och påtalar systematiskt förtryck: inskränkningar i rörelsefrihet, konfiskering av mark samt begränsningar av politiska och mänskliga rättigheter. Kritiken gäller dock inte bara behandlingen av Palestinier, men också av svarta judar i Israel som utsätts för omfattande och systematisk rasism.

Min granskning påvisar en tämligen bedräglig journalistik där extrema exempel framställs som representativa för hela Palestinarörelsen, vilket gör att bilden av rörelsen blir oerhört missvisande. Flera personer som, gällande Palestinafrågan, intervjuats av Sydsvenskan upplever att deras ord förvrängts och tagits ur sitt sammanhang, utan möjlighet till rättelse. Jag har alltså lyft fram allvarliga frågor om journalistiska grundprinciper. Dessa frågor borde tas på allvar.

Det är beklagligt att kritiken besvaras med personangrepp från Susanna Birgersson, där jag, som disputerad historiker och journalist, kallas ”ökänd” och anklagas för att ”göra mig själv till åtlöje”. Detta avleder från den verkliga frågan: Hur säkerställer vi en rättvis och balanserad journalistik inte bara om Palestinafrågan, men om andra komplexa och politiskt laddade ämnen?